Smink och kroppsvård i antiken

Konsten att sminka började utvecklas för länge sedan. I forntida Egypten fanns böcker där hemligheterna att skapa visage uppenbarades, och grekerna började öppna skönhetssalonger i 2: a århundradet e.Kr. Dessutom var folk som levde i dessa dagar på det moderna Italiens territorium, även då bekanta med epilering. Men det var självklart det gamla Egypten som avancerade mest i vård av kropp och smink.

Men bara ädla och rika människor hade då råd att se bra ut. Egyptierna var mycket förtjusta i att ta doftande bad, och därefter applicerade de olika hudvårdsprodukter i form av oljor och krämer på en naturlig basis mot kroppen. Forntida egyptier använde till och med en kroppscrub, som vid den tiden var en lera som hittades på Nilen. Lägger lite lera och aska åt det, de fick ett utmärkt medel för att exfoliera huden.

Många sminkverktyg i det antika Egypten fick inte bara se vackrare ut, utan också sköt huden. Redan i dagarna var mycket populär bland kvinnor i detta land eyeliner. För att erhålla en sådan blåfärgad kosmetika användes lapis lazuli pulveriserad till ett tillstånd av mjöl och för att skapa ett svart fodrar krossades antimonen. Dessa pulver blandades sedan med vissa vegetabiliska oljor och blev sålunda ett utmärkt verktyg för visage.

Dessutom brukade egyptierna ofta skuggor skapade från lera och kopparoxid, där de tillsatte krossade till tillståndet av dammmalakit och turkos. Ögonbryn av egyptiska kvinnor i mode målade svart, läppar gjorda scarlet och på kinderna applicerades en naturlig rodnad. Och även om invånarna i det antika Egypten var mestadels svarta, trots allt, var blekningen av ansiktshud populär, eftersom den bleka färgen på huden ansågs vara en av de främsta tecknen på aristokratin. Inte det sista ordet i mode för den egyptiska kosmetiken i dessa tider, såklart sade drottning Cleopatra.

I det antika Grekland försökte kvinnor också ha en dålig hud, och så försökte de att bleka deras hud på alla möjliga sätt. Men, till skillnad från egyptierna, trodde grekerna att den bleka hudens ljusa smink skulle vara olämplig. Det är på grund av detta, kvinnor i Antikens Grekland föredrog att göra enbart kvällsmakeup. Samtidigt var de fria tjejerna målade mer ljust och gift - mer begränsad. Cilia tonad med en sammansättning av piskade äggvita och krossad harts.

Lite senare förändrades mode för smink i Antikens Grekland: kvinnor började dagligen bleka ansiktet med kritkalk och andra medel, de satt ljusa rodnad på kinderna, svarta ögonbryn fläckades och till och med var de förenade på näsbryggan och ögonlocken applicerades på ögonlocken. Strax efter började de första skönhetssalonerna, som kallades gynaecas, i Gamla Grekland, att dyka upp. I sådana institutioner arbetade healare, som inte bara ägde hemligheterna i matoljor, krämer och andra kosmetiska produkter, men de visste också hur man gör smink, som då var i modet.

Kvinnor, som bodde i de första århundradena f.Kr. och tidigt i vår tid på det moderna Italiens territorium, gav också upp för frestelser och försökte göra en klar smink. I gamla Rom höll rika familjer inte bara tjänare som hjälpte till att städa huset och laga mat, men vissa kvinnor anställde också kosmetologer - skönhetsspecialister. Dessa blekade inte bara huden till sina älskarinna och applicerade rodnad på kinderna, men hjälpte också till att bekämpa olika hudfelter. Till exempel betraktades fjäderfäskräv som ett vanligt botemedel mot finnar.

I de avlägsna tiderna rosade romarna med vinjäst, ögonen var målade med mörka skuggor, som skapades av antimon eller aska, och ibland användes saffranjuice för deras produktion. Gradvis ökade antalet invånare i det romerska riket, och för att undvika att odla ohälsovillkor började romarna och romarna använda en mängd olika tvåltyper.

Mycket populär var denna typ av kosmetisk produkt, importerad från Gaul. Den bestod av getfett och bokskog, och för att göra smaken trevligare tillsattes aromatiska oljor där. Det är så som de försökte ta hand om sin kropps skönhet i antiken. Nu är det givetvis en större mängd kosmetiska produkter, men de naturliga komponenterna i dem blir ofta mindre och mindre.