"Graviditet, berättelser om förlossning" är ämnet i vår dagens artikel, där jag kommer att berätta om min väns personliga erfarenhet.
Här har nästan alla nio månader av min graviditet upphört, och vid den sista mottagningen berättade gynekologen mig: "Allt, packa en väska, förbered dig mentalt, den andra dagen måste föda!". Jag kom hem med en glad känsla att jag snart kommer att träffas med min baby, den här långa väntetiden hamnar slutligen. Men när jag förnuftigt förstod och förstod det faktum att jag skulle föda snart blev känslan av glädje gradvis ersatt av en helt annan känsla. Jag insåg att jag var väldigt rädd. Omedelbart glömde jag alla underbara saker som följde med mig under dessa nio månader: den första glädjen när jag fick reda på att jag väntade ett barn; arrangemang av barn köpa kläder till barnet; val av namn. Huvudet borras med endast en tanke - att födas, det är så ont!
Jag är rädd för fegens art och smärtan. Och hon var rädd för fostrets smärta fruktansvärt, även om hon ville föda naturligt. Min rädsla blev också främjad av tittandet vid tidpunkten för många filmer där kvinnan under födseln måste ha skrek (hon skrek inte, men halsen hela tiden). Ja, och "goda" flickvänner, mammor, alla visade varandra i detaljer, hur det var smärtsamt att uthärda dem, och hur länge detta helvete gick på, att ingen ände eller kant kan ses.
Allt detta förstod naturligtvis inte min optimism och positiva attityd. Men du kan inte gå till sjukhuset med skakande knän. Med min rädsla var jag tvungen att göra någonting. Och några dagar kvar var jag tvungen att studera olika litteratur på jakt efter de omhuldade orden "att födas gör det inte ont". Självklart har jag aldrig hittat någonting så här, men jag berättade fortfarande informationen om förändringarna, berättelserna om förlossning. Jag gick inte bort från min rädsla för smärta, borsta den eller bara inte tänka på det. Tvärtom bestämde jag mig för att tänka över det och lägga det på hyllorna. Och det var vad jag fick.
Först accepterade och insåg jag det faktum att jag fortfarande kommer att bli skadad. Tja, det var inte ett enda fall i historien att en kvinna föddes smärtfritt. Men! I ordets ordalydelse kommer det ingen smärta som är outhärdlig. Ja, det kommer att skada, men igen, tolerabelt. När allt kommer omkring är varje person unik på sin egen väg och var och en har sin egen känslighetsgräns. Och jag tvivlar inte på att för varje konkret person kommer naturen att ge exakt lika mycket lidande som detta eller det kommer att kunna uthärda. Inte längre.
Vid denna tidpunkt kan du se på religionens position, som säger att Gud älskar alla. Vi är alla skapade av Skaparen, och Han älskar oss alla lika. Födseln är en process som också förutses av honom. Han, som en kärleksfull Skapare, skulle inte skicka sina barn, bara outhärdligt lidande. Annars har hela begreppet kärlek, som religionen bygger på, länge blivit utsatt.
Och ur medicinsk synvinkel kan man säga att varje organism är försedd med ett "smärtstillande system" som reglerar smärtintegrationer. Om det blir väldigt ont, börjar morfinliknande ämnen släppas, vilket minskar kroppens smärta. Det finns som en självständig anestesi.
För det andra insåg jag att jag är lite rädd att dö under förlossningen, som det var under medeltiden. Men till och med då försvann rädsla snart av insikten om att vetenskap och teknik hade gått långt framåt. Bredvid mig kommer att vara kvalificerade specialister som kommer att märka om något går fel, och i tid kommer att ge den nödvändiga hjälp.
För det tredje slutade jag att lyssna på alla "vänliga" mammabarnvänner som var "ta-ah-ont!", Bestämde mig för att jag skulle ha allt annorlunda, för jag var psykologiskt förberedd. Ett bra känslomässigt humör är redan ett stort plus i ett svårt test. Och berättelsen om en av mina grannar, som på kvällen före födseln, tittade på en film om kvinnor som torterades av fascister i koncentrationsläger under det stora patriotiska kriget, ledde mig till idén att skapa mig en slags "tävlingsmotor" som det inte skulle vara hemskt att leda till plåga. I det här fallet ansåg grannen, när hon var uttömd av striderna, att kvinnorna i lägerna lida för moderlands skull ensam, så hur kunde hon inte vara tålmodig för sitt eget barn.Jag var tvungen att tänka över och hur man förstår allt ovanstående inte en gång, före den spännande händelse som hade inträffat. Men när slaget började gick jag till sjukhuset helt lugnt och säker på att allt kommer att bli bra!